Jag är folkpartist, och jag är nöjd.
Folkpartiet förlorade mandat i nästan hela landet och förlorade mycket inflytande, det är sant. Under mandatperioden som gick hade vi fler mandat, men ur minoritet fanns det inte mycket vi kunde åstadkomma med alla våra röster. Nu är läget annorlunda och hela landet har fått en förändring från vänster till höger. Trots att vårt inflytande som parti har minskat har vår möjlighet att påverka och förbättra hela landet ökat. Det är trots allt viktigare att kunna genomföra den politik som väljarna har röstat på partiet för att få igenom, än att ha massor av väljare men inte kunna göra någon av dem till lags för att man sitter i minoritet.
Men en sorts politik har vi alltid kunnat genomdriva även under förra mandatperioden och det kanske överraskar en och annan läsare, nämligen miljöpolitiken. Inom folkpartiet finns hundratals kunniga och engagerad forskare och tekniker och i övrigt miljöengagerade som har formulerat folkpartiets miljöpolitik på ett sådant sätt att inte ens miljöpartiet har kunnat rösta emot våra förslag i riksdagen.
Att den folkpartistiska miljöpolitiken inte har synts ens skymtande i valrörelsen är en stor förlust, men jag tröstar mig med att vi nu har ännu större möjligheter att genomdriva vår intelligenta, genomtänkta och långsiktiga miljöpolitik ur det fördolda - mycket tack vare att idealister inom alla partier inte kan låta bli att rösta igenom den.
/ Per
2006-10-10
2006-04-24
Regeringens senaste lagförslag om gemensam vårdnad
Länk till artikel: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=529886
Dagens Nyheter inleder sin artikel med rubriken "Våldsam förälder ska inte få gemensam vårdnad", och det är självklart en god tanke. En god tanke. Vi har redan idag en situation som är dålig på två sätt.
- Dels får den som verkligen behöver hjälp mot en våldsam partner inte tillräcklig hjälp. Väldigt ofta vänder sig den utsatta till privata eller ideella lösningar helt enkelt för att de fungerar mycket, mycket bättre än offentliga.
- Dels belönas den som säger att partnern använder våld oavsett om det är sant eller inte. I all annan rätt förväntar vi oss att anses vara oskyldiga tills motsatsen bevisas, men om du anklagas av din partner för att ha begått våld kan du kyssa dit hem farväl, "för barnens bästa", i väntan på rättegång. Inte blir det bättre efter rättegången heller.
Detta är inte ett könsbundet problem i sig, men det förvärras av att kvinnan förväntas vara den som är ansvarig för familjen, och mannen förväntas vara... ja, jag vet inte riktigt vad han förväntas vara i familjelivet. Han förväntas väl kasta lite boll och jobba mycket, tror jag. Hur som helst är det redan idag en situation där man nästan helt skiter i vilka individer som är inblandade och istället ser en mamma och en pappa som arketyper, vilket jag ser som helt oförenligt med feminism och liberalism.
Så. Det är en god tanke att våldsamma föräldrar inte skall få gemensam vårdnad, men om det inte görs på rätt sätt betyder det också att falska anklagelser blir mycket mer effektiva, att de belönas. Det måste självklart gå att göra en anmälan om brott och förvänta sig att brottet blir utrett, och jag hoppas att det är vad som avses... men jag fruktar att det kommer att leda till fler på förhand dömda föräldrar, kvinnor och män som anklagas för att vara psyksjuka eller våldsamma bara för att den andra partnern vill ha enskild vårdnad istället för gemensam.
När man säger "Föräldrar som använt våld eller begått övergrepp mot någon familjemedlem ska inte få gemensam vårdnad om barnen" hoppas jag alltså att de menar fall där det verkligen är utrett att våld eller övergrepp har förekommit.
Lagförslaget betonar att gemensam vårdnad är en bra princip. Det är bra. Men lagförslaget säger också, och här blir det krångligt igen, att "Föräldrar som inte kan samarbeta bör inte heller dela vårdnaden om barnen". Det är givetvis sant redan idag - föräldrar förväntas av familjerätten att vara vuxna människor som kan samarbeta. Vad som händer när de inte kan det klargörs inte. Här säger man alltså att om två träter så skall en få vårdnad, men det är inte så enkelt. Samarbetssvårigheter är inte alltid tvåsidiga, det svenska om hur det "aldrig" är ens fel att två träter, stämmer inte heller mot verkligheten. Om en part vill ha enskild vårdnad skall det alltså räcka med att vägra samarbeta?
Jag hoppas att även detta är en formulering som egentligen innebär att någon form av utredning måste göras innan en förälder fråntas sin vårdnadsrätt, och barnet fråntas rätten att vårdas av två föräldrar.
Min förhoppning försämras av att regeringen inte vill ha prövningstillstånd för vårdnadsmål i hovrätten. Varför man inte vill det är inte tydligt i artikeln, men som jag ser det behöver vårdnadsmål tas på STÖRRE allvar, inte mindre. Om de skall särbehandlas alls i rättsväsendet så bör det vara för att behandlas med större diskretion och omtanke, INTE att begränsas i möjligheten till rättslig prövning eller överprövning. "Förhoppningen" är att begränsningen av de rättsliga möjligheterna skall leda till kortare rättegångstider. Fantastiskt. Istället för att förbättra rättsprocessen, göra den säkrare och mer effektiv, begränsar man möjligheterna för föräldrar att kämpa för föräldraskapet.
Vidare, formuleringen "Barnets bästa ska stå i centrum för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge" är omöjlig att säga emot.. men det följs i sin tur av ett förslag om att ta bort åldersgränsen för när domstolen SKALL ta hänsyn till barnets önskemål. Det är förmodligen också egentligen en god tanke, men redan idag KAN en domstol ta hänsyn till vad barnet vill oavsett ålder, men är inte tvungna att göra det förrän vid 12 års ålder. Vad leder det till att man tar bort den gränsen? Vilken förändring hoppas man åstadkomma. Jag skall säga er vad jag tror att resultatet blir - fler barn vars båda föräldrar försöker muta dem att säga "rätt" sak i domstol. Fler barn som slits mellan sina föräldrar. Fler föräldrar som sår split mellan sig själva och barnen, och färre människor som kommer överens om att vara föräldrar, tillsammans.
Det är också min sammanfattning av vad lagförslaget kommer att leda till. Men jag HOPPAS att det inte blir så.
Slutligen vill regeringen ge socialnämnden rätt att driva fall där barn farit illa i gemensam vårdnad, till domstol. Det är ett bra förslag som jag stödjer... men redan idag har socialnämnden en SKYLDIGHET att ingripa när barn far illa, men de GÖR det inte. Se bara på fallet med flickan som utsatts för incest under hela sin uppväxt utan att någon någonstans ingrep, TROTS att de var skyldiga att göra det. Skolsköterska, kurator, socialen, lärare, rektor, alla var SKYLDIGA att ingripa och ingen gjorde det, med ursäkten att "de kunde inte veta" (de behöver inte "veta", men de är skyldiga att rapportera, för barnens skull). Så vad exakt förväntar sig regeringen skulle bli bättre om socialnämnden får möjlighet att driva vårdnadsfall till domstol?
Lagen väntas träda i kraft 1 juli.
Dagens Nyheter inleder sin artikel med rubriken "Våldsam förälder ska inte få gemensam vårdnad", och det är självklart en god tanke. En god tanke. Vi har redan idag en situation som är dålig på två sätt.
- Dels får den som verkligen behöver hjälp mot en våldsam partner inte tillräcklig hjälp. Väldigt ofta vänder sig den utsatta till privata eller ideella lösningar helt enkelt för att de fungerar mycket, mycket bättre än offentliga.
- Dels belönas den som säger att partnern använder våld oavsett om det är sant eller inte. I all annan rätt förväntar vi oss att anses vara oskyldiga tills motsatsen bevisas, men om du anklagas av din partner för att ha begått våld kan du kyssa dit hem farväl, "för barnens bästa", i väntan på rättegång. Inte blir det bättre efter rättegången heller.
Detta är inte ett könsbundet problem i sig, men det förvärras av att kvinnan förväntas vara den som är ansvarig för familjen, och mannen förväntas vara... ja, jag vet inte riktigt vad han förväntas vara i familjelivet. Han förväntas väl kasta lite boll och jobba mycket, tror jag. Hur som helst är det redan idag en situation där man nästan helt skiter i vilka individer som är inblandade och istället ser en mamma och en pappa som arketyper, vilket jag ser som helt oförenligt med feminism och liberalism.
Så. Det är en god tanke att våldsamma föräldrar inte skall få gemensam vårdnad, men om det inte görs på rätt sätt betyder det också att falska anklagelser blir mycket mer effektiva, att de belönas. Det måste självklart gå att göra en anmälan om brott och förvänta sig att brottet blir utrett, och jag hoppas att det är vad som avses... men jag fruktar att det kommer att leda till fler på förhand dömda föräldrar, kvinnor och män som anklagas för att vara psyksjuka eller våldsamma bara för att den andra partnern vill ha enskild vårdnad istället för gemensam.
När man säger "Föräldrar som använt våld eller begått övergrepp mot någon familjemedlem ska inte få gemensam vårdnad om barnen" hoppas jag alltså att de menar fall där det verkligen är utrett att våld eller övergrepp har förekommit.
Lagförslaget betonar att gemensam vårdnad är en bra princip. Det är bra. Men lagförslaget säger också, och här blir det krångligt igen, att "Föräldrar som inte kan samarbeta bör inte heller dela vårdnaden om barnen". Det är givetvis sant redan idag - föräldrar förväntas av familjerätten att vara vuxna människor som kan samarbeta. Vad som händer när de inte kan det klargörs inte. Här säger man alltså att om två träter så skall en få vårdnad, men det är inte så enkelt. Samarbetssvårigheter är inte alltid tvåsidiga, det svenska om hur det "aldrig" är ens fel att två träter, stämmer inte heller mot verkligheten. Om en part vill ha enskild vårdnad skall det alltså räcka med att vägra samarbeta?
Jag hoppas att även detta är en formulering som egentligen innebär att någon form av utredning måste göras innan en förälder fråntas sin vårdnadsrätt, och barnet fråntas rätten att vårdas av två föräldrar.
Min förhoppning försämras av att regeringen inte vill ha prövningstillstånd för vårdnadsmål i hovrätten. Varför man inte vill det är inte tydligt i artikeln, men som jag ser det behöver vårdnadsmål tas på STÖRRE allvar, inte mindre. Om de skall särbehandlas alls i rättsväsendet så bör det vara för att behandlas med större diskretion och omtanke, INTE att begränsas i möjligheten till rättslig prövning eller överprövning. "Förhoppningen" är att begränsningen av de rättsliga möjligheterna skall leda till kortare rättegångstider. Fantastiskt. Istället för att förbättra rättsprocessen, göra den säkrare och mer effektiv, begränsar man möjligheterna för föräldrar att kämpa för föräldraskapet.
Vidare, formuleringen "Barnets bästa ska stå i centrum för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge" är omöjlig att säga emot.. men det följs i sin tur av ett förslag om att ta bort åldersgränsen för när domstolen SKALL ta hänsyn till barnets önskemål. Det är förmodligen också egentligen en god tanke, men redan idag KAN en domstol ta hänsyn till vad barnet vill oavsett ålder, men är inte tvungna att göra det förrän vid 12 års ålder. Vad leder det till att man tar bort den gränsen? Vilken förändring hoppas man åstadkomma. Jag skall säga er vad jag tror att resultatet blir - fler barn vars båda föräldrar försöker muta dem att säga "rätt" sak i domstol. Fler barn som slits mellan sina föräldrar. Fler föräldrar som sår split mellan sig själva och barnen, och färre människor som kommer överens om att vara föräldrar, tillsammans.
Det är också min sammanfattning av vad lagförslaget kommer att leda till. Men jag HOPPAS att det inte blir så.
Slutligen vill regeringen ge socialnämnden rätt att driva fall där barn farit illa i gemensam vårdnad, till domstol. Det är ett bra förslag som jag stödjer... men redan idag har socialnämnden en SKYLDIGHET att ingripa när barn far illa, men de GÖR det inte. Se bara på fallet med flickan som utsatts för incest under hela sin uppväxt utan att någon någonstans ingrep, TROTS att de var skyldiga att göra det. Skolsköterska, kurator, socialen, lärare, rektor, alla var SKYLDIGA att ingripa och ingen gjorde det, med ursäkten att "de kunde inte veta" (de behöver inte "veta", men de är skyldiga att rapportera, för barnens skull). Så vad exakt förväntar sig regeringen skulle bli bättre om socialnämnden får möjlighet att driva vårdnadsfall till domstol?
Lagen väntas träda i kraft 1 juli.
2006-04-20
Den bortglömda anti-stereotypen
Fackförbundet LO är i full sving med sin valkampanj. De ställer inte upp i valet, men de väljer ändå att föra politisk talan för sina medlemmars pengar, oavsett vad medlemmarna råkar rösta på.
Kampanjen sträcker sig över ett halvdussin ansiktsbilder och professionellt utformad PR-text med ett personligt namn som undertecknare till de i stort sett identiska uttalandena. Kampanjen är nästan heltäckande.
På bilderna ser vi en hotellreceptionist som råkar vara så ung som 32, en sjuksköterska som råkar vara man, en pappersarbetare som råkar vara kvinna och en vaktmästare som råkar vara svart. Vilket yrke den mörkhyade svensken i själva verket är utbildad till förtäljer inte marknadsföringen.
Bland alla dessa ansiktsbilder av vilka människor det är som minsann bygger Sverige medan motståndarsidan säkerligen vill göra motsatsen är det ett ansikte som jag verkligen saknar. Jag menar att jag verkligen, verkligen önskar att LO eller vilket annat fackförbund som helst kunde ta fram det ansiktet, visa upp människan och hans åsikter på människohöga plakat över hela staden och berätta att han också bygger Sverige.. eller skulle bygga Sverige om det inte vore för facket.
Bland vaktmästare som råkar vara svarta, sköterskor som råkar vara män och pappersarbetare som råkar vara kvinnor önskar jag att jag fick se en byggarbetare.
En byggarbetare som råkar vara lett.
/ Per
Kampanjen sträcker sig över ett halvdussin ansiktsbilder och professionellt utformad PR-text med ett personligt namn som undertecknare till de i stort sett identiska uttalandena. Kampanjen är nästan heltäckande.
På bilderna ser vi en hotellreceptionist som råkar vara så ung som 32, en sjuksköterska som råkar vara man, en pappersarbetare som råkar vara kvinna och en vaktmästare som råkar vara svart. Vilket yrke den mörkhyade svensken i själva verket är utbildad till förtäljer inte marknadsföringen.
Bland alla dessa ansiktsbilder av vilka människor det är som minsann bygger Sverige medan motståndarsidan säkerligen vill göra motsatsen är det ett ansikte som jag verkligen saknar. Jag menar att jag verkligen, verkligen önskar att LO eller vilket annat fackförbund som helst kunde ta fram det ansiktet, visa upp människan och hans åsikter på människohöga plakat över hela staden och berätta att han också bygger Sverige.. eller skulle bygga Sverige om det inte vore för facket.
Bland vaktmästare som råkar vara svarta, sköterskor som råkar vara män och pappersarbetare som råkar vara kvinnor önskar jag att jag fick se en byggarbetare.
En byggarbetare som råkar vara lett.
/ Per
2006-02-21
Jag begriper inte trender
Jo alltså, jag vet vad en trend är, men jag begriper dem inte.
Jag förstår att en trend är när flera människor ungefär samtidigt bestämmer sig för att blått är snyggare än grönt, att sex på tre är mysigare än sex på fyra, att bananer inte behövs i milkshake eller något liknande underligt påfund. Det begriper jag. Jag begriper också att trender väldigt ofta försöker "skapas" av initiativrika, uppfinningsrika personer som kanske har lyckats få in en lyckträff tidigare i historien och har blivit en sådan där som folk tänker på när de tänker "trend".
Men inte ens de trendigaste av alla trendgurus (vem nu det kan vara) har alltid rätt. Snarare har de oftast fel. Oftast föreslår de helt utomjordiska kollektioner och kombinationer av material och färger som aldrig slår över huvud taget för att det är opraktiskt eller obekvämt eller för att folk i allmänhet tycker att det blev ganska fult ändå. Dessutom försöker trendmedia ofta själva skapa trender genom att uppmärksamma något, skriva massor om det och sätta upp löpsedlar med "Nya banantrenden - ingen banan!" och "I höst skall det vara grul färg på skjortpolon!".
Till och med begriper jag att det finns människor som får syn på dessa självutropade trender och tycker "Jag har ändå aldrig gillat banan" eller "Det där tyckte jag var snyggt" eller "Jag har alltid velat stoppa ner jeansen i stövlarna men har aldrig vågat förr".
Nu kommer vi till det roliga, nämligen det jag inte begriper: Är det meningen att folk skall följa trenden? Är det meningen att trenden skall skapa medlemar, skapa följeslagare? Vad är det för slags människor som dekorerar om sina hem för att tidningen "Sköna Hem" sagt att "Nu är det grönt som är skönt istället för blått"? Jag hoppas att de inte finns alls, men jag misstänker att ni som läser känner minst en person som gör så. Minst en person som plötsligt köper grula skjortor trots att han eller hon alltid hatat grult tidigare, bara för att Zapata-Åke Fotbollsproffs nästan hade på sig en grul skjorta på omslaget till senaste "Plaza Man"?
Jag kanske till och med trampar några av mina vänner på tårna när jag säger såhär - men vem fan är det som följer trender egentligen? Vad har de i huvudet? Var har de initiativförmågan, självständigheten, sin egen personliga smak och stil?
Eller är det just det som är problemet? Är det just människor som saknar eget tycke och smak, som saknar självständighet och egen stil, som väljer att följa trenden oavsett om den är snygg eller ful, dyr eller billig, etiskt riktig eller omoralisk?
Det slår mig att detta inte handlar om kläder. Detta handlar om vad vi vill som människor. Vad som är viktigt för oss. Vad som definierar oss, vad som gör oss till levande, tänkande, reflekterande varelser som kan lära sig och förbättra sig. Det slår mig att detta handlar jättemycket om relationer, och om sex. Det handlar om att ta till sig intryck utifrån och låta de intrycken färga våra förväntningar både på oss själva och på andra... och värst av allt, det skapar - häng med nu - förväntningar på andras förväntningar av oss själva.
När du följer trenden kan du förvänta dig att andra skall uppfatta detta och se dig som trendriktig. Du planerar hur andra skall uppfatta dig, för att din förväntning av deras förväntningar har blivit sådan. Kanske har du till och med rätt. "Wear the right clothes and the part plays itself" sa Oscar Wilde, och jag har själv provat på. Om du har rätt kläder på dig i ett visst tillfälle behöver du inte ens säga något - folk runt omkring skapar sig helt själva en bild av vem du är och vad du kan. Tills du faktiskt säger något och bevisar din okunskap, alltså.
Så som jag gjorde nu precis om trender.
/ Per
Jag förstår att en trend är när flera människor ungefär samtidigt bestämmer sig för att blått är snyggare än grönt, att sex på tre är mysigare än sex på fyra, att bananer inte behövs i milkshake eller något liknande underligt påfund. Det begriper jag. Jag begriper också att trender väldigt ofta försöker "skapas" av initiativrika, uppfinningsrika personer som kanske har lyckats få in en lyckträff tidigare i historien och har blivit en sådan där som folk tänker på när de tänker "trend".
Men inte ens de trendigaste av alla trendgurus (vem nu det kan vara) har alltid rätt. Snarare har de oftast fel. Oftast föreslår de helt utomjordiska kollektioner och kombinationer av material och färger som aldrig slår över huvud taget för att det är opraktiskt eller obekvämt eller för att folk i allmänhet tycker att det blev ganska fult ändå. Dessutom försöker trendmedia ofta själva skapa trender genom att uppmärksamma något, skriva massor om det och sätta upp löpsedlar med "Nya banantrenden - ingen banan!" och "I höst skall det vara grul färg på skjortpolon!".
Till och med begriper jag att det finns människor som får syn på dessa självutropade trender och tycker "Jag har ändå aldrig gillat banan" eller "Det där tyckte jag var snyggt" eller "Jag har alltid velat stoppa ner jeansen i stövlarna men har aldrig vågat förr".
Nu kommer vi till det roliga, nämligen det jag inte begriper: Är det meningen att folk skall följa trenden? Är det meningen att trenden skall skapa medlemar, skapa följeslagare? Vad är det för slags människor som dekorerar om sina hem för att tidningen "Sköna Hem" sagt att "Nu är det grönt som är skönt istället för blått"? Jag hoppas att de inte finns alls, men jag misstänker att ni som läser känner minst en person som gör så. Minst en person som plötsligt köper grula skjortor trots att han eller hon alltid hatat grult tidigare, bara för att Zapata-Åke Fotbollsproffs nästan hade på sig en grul skjorta på omslaget till senaste "Plaza Man"?
Jag kanske till och med trampar några av mina vänner på tårna när jag säger såhär - men vem fan är det som följer trender egentligen? Vad har de i huvudet? Var har de initiativförmågan, självständigheten, sin egen personliga smak och stil?
Eller är det just det som är problemet? Är det just människor som saknar eget tycke och smak, som saknar självständighet och egen stil, som väljer att följa trenden oavsett om den är snygg eller ful, dyr eller billig, etiskt riktig eller omoralisk?
Det slår mig att detta inte handlar om kläder. Detta handlar om vad vi vill som människor. Vad som är viktigt för oss. Vad som definierar oss, vad som gör oss till levande, tänkande, reflekterande varelser som kan lära sig och förbättra sig. Det slår mig att detta handlar jättemycket om relationer, och om sex. Det handlar om att ta till sig intryck utifrån och låta de intrycken färga våra förväntningar både på oss själva och på andra... och värst av allt, det skapar - häng med nu - förväntningar på andras förväntningar av oss själva.
När du följer trenden kan du förvänta dig att andra skall uppfatta detta och se dig som trendriktig. Du planerar hur andra skall uppfatta dig, för att din förväntning av deras förväntningar har blivit sådan. Kanske har du till och med rätt. "Wear the right clothes and the part plays itself" sa Oscar Wilde, och jag har själv provat på. Om du har rätt kläder på dig i ett visst tillfälle behöver du inte ens säga något - folk runt omkring skapar sig helt själva en bild av vem du är och vad du kan. Tills du faktiskt säger något och bevisar din okunskap, alltså.
Så som jag gjorde nu precis om trender.
/ Per
2006-02-18
Duuh
I ett tekniskt sammanhang idag använde jag ordet "Duh" i text. Det var inte populärt. Det spelar väl egentligen ingen roll vad det handlade om, men det gick ut på att någon ställde en fråga om varför datorn gick på knäna om man utsatte den för något mycket ansträngande, och min ärliga reaktion var just att "Duh" - det är väl klart att den gör det. Det var som om patienten kommer till läkaren och undrar varför det gör ont när patienten petar på sitt brutna ben. Duuh.
Visst, det är inte helt respektfullt att säga "duh" till någon som frågar efter förklaringar, men det slår mig, det retar mig, det får mig att fundera över om människor som klagar ofta gör det för att få ut sina aggressioner, inte för att faktiskt få svar eller hjälp. Eller både ock? Både aggressionsterapi och tech support samtidigt, liksom? Om jag ser på saken i ett sådant sken borde jag vara idealisk: En tidigare datorspelsutvecklare som är aktiv i Mansjourens styrelse.
"Jag förstår att du är upprörd, det måste vara en jobbig situation. Hur känner du när datorn går på knäna? Hur skulle du vilja ha det istället?
Sympati, bekräftelse, förtydligande och lösningsfokusering. Om en människa vill lasta av sina aggressioner men istället får ett mekaniskt svar så är problemet fortfarande inte löst. Då har ni talat förbi varandra. Då har du besvarat frågan som den ställdes, men inte vad som avsågs, vad som behövdes, vad som menades.
Nu är jag inte egentligen en förespråkare av att behandla alla människor med sidenhandskar - lite måste de tåla - men jag vill åtminstone undvika att provocera ytterligare aggressioner.
Om det inte är roligt, såklart.
Duh.
/ Per
Visst, det är inte helt respektfullt att säga "duh" till någon som frågar efter förklaringar, men det slår mig, det retar mig, det får mig att fundera över om människor som klagar ofta gör det för att få ut sina aggressioner, inte för att faktiskt få svar eller hjälp. Eller både ock? Både aggressionsterapi och tech support samtidigt, liksom? Om jag ser på saken i ett sådant sken borde jag vara idealisk: En tidigare datorspelsutvecklare som är aktiv i Mansjourens styrelse.
"Jag förstår att du är upprörd, det måste vara en jobbig situation. Hur känner du när datorn går på knäna? Hur skulle du vilja ha det istället?
Sympati, bekräftelse, förtydligande och lösningsfokusering. Om en människa vill lasta av sina aggressioner men istället får ett mekaniskt svar så är problemet fortfarande inte löst. Då har ni talat förbi varandra. Då har du besvarat frågan som den ställdes, men inte vad som avsågs, vad som behövdes, vad som menades.
Nu är jag inte egentligen en förespråkare av att behandla alla människor med sidenhandskar - lite måste de tåla - men jag vill åtminstone undvika att provocera ytterligare aggressioner.
Om det inte är roligt, såklart.
Duh.
/ Per
2006-02-09
Dagens varsel
Det började enkelt. På sistone har jag tittat lite på en Amerikansk TV-serie som heter "Surface". Ett avsnitt av denna serie om mystiska händelser under havets yta inleds med att tusentals bläckfiskar sköljs upp på en strand för att de mystiska sakerna under vattnet har dödat alla valarna som i normala fall skulle ätit upp bläckfiskarna.
Så dagens första varsel kom när jag såg en nyhetsartikel i dagens Metro som handlade just om hundratals bläckfiskar som sköljts upp på en strand för att "havets ekosystem rubbats". Skoj!
Dagens andra varsel kom när jag klev av pendeltåget i Spånga. Jag är sällan i Spånga, tror faktiskt att det var första gången någonsin idag, och jag var där för att handla billiga datorprylar på Liontech samt passa på att söka jobb där samtidigt. Give some, get some - hoppas jag. När jag då kliver av tåget och går in genom Spånga Stations dörrar från spåret ser jag framför mig rulltrappor som går upp på höger sida, en trappa som sträcker sig uppåt på vänster sida, och under trappan ett tomrum med stödpelare. Det låter väl som vilken pendelstågstation som helst, men jag kände igen just precis den här bilden som låg framför mig, trots att jag aldrig varit i Spånga.
Jag behövde inte ens leta speciellt länge i mitt minne för att komma ihåg var jag sett byggnaden förut; nämligen i en dröm. I en dröm. Mitt minne var helt bestämt på denna punkt, och jag kunde verkligen inte hitta någon annan referenspunkt. Lustigt.
Dagens tredje och förhoppningsvis sista varsel kom när jag går hem från Karlberg via smågatorna i Birkastan. På Väringsgatan, som bara är 1-17 portar lång, tar jag en liten genväg. När jag passerar port 17 lägger jag märke till att de inte har några varningsskyltar för isras just här. Jag funderar snabbt över hur lustigt det vore om någon fick en istapp i huvudet just precis här där skylten saknas, och spekulerar en stund över hur stort ansvar husägaren har och så vidare... tills mina tankar avbryts av ett rasslande ovanför mig och jag tvingas hoppa ut i gatan (en av världens minst trafikerade, tack och lov) för att undvika ett ras av isbitar stora som nävar, ungefär.
Jag promenerade vidare och skrattade lite för mig själv. Jag hade ju åtminstone fått material till ett nytt inlägg på bloggen.
Vi synsk!
/ Per
Så dagens första varsel kom när jag såg en nyhetsartikel i dagens Metro som handlade just om hundratals bläckfiskar som sköljts upp på en strand för att "havets ekosystem rubbats". Skoj!
Dagens andra varsel kom när jag klev av pendeltåget i Spånga. Jag är sällan i Spånga, tror faktiskt att det var första gången någonsin idag, och jag var där för att handla billiga datorprylar på Liontech samt passa på att söka jobb där samtidigt. Give some, get some - hoppas jag. När jag då kliver av tåget och går in genom Spånga Stations dörrar från spåret ser jag framför mig rulltrappor som går upp på höger sida, en trappa som sträcker sig uppåt på vänster sida, och under trappan ett tomrum med stödpelare. Det låter väl som vilken pendelstågstation som helst, men jag kände igen just precis den här bilden som låg framför mig, trots att jag aldrig varit i Spånga.
Jag behövde inte ens leta speciellt länge i mitt minne för att komma ihåg var jag sett byggnaden förut; nämligen i en dröm. I en dröm. Mitt minne var helt bestämt på denna punkt, och jag kunde verkligen inte hitta någon annan referenspunkt. Lustigt.
Dagens tredje och förhoppningsvis sista varsel kom när jag går hem från Karlberg via smågatorna i Birkastan. På Väringsgatan, som bara är 1-17 portar lång, tar jag en liten genväg. När jag passerar port 17 lägger jag märke till att de inte har några varningsskyltar för isras just här. Jag funderar snabbt över hur lustigt det vore om någon fick en istapp i huvudet just precis här där skylten saknas, och spekulerar en stund över hur stort ansvar husägaren har och så vidare... tills mina tankar avbryts av ett rasslande ovanför mig och jag tvingas hoppa ut i gatan (en av världens minst trafikerade, tack och lov) för att undvika ett ras av isbitar stora som nävar, ungefär.
Jag promenerade vidare och skrattade lite för mig själv. Jag hade ju åtminstone fått material till ett nytt inlägg på bloggen.
Vi synsk!
/ Per
2006-02-07
Piratkopiera mot porr!
Om vi skall tro på förläggarna kostar piratkopieringen miljardsummor varje år. Folk som piratkopierar filmer behöver ju inte gå och se dem när de redan vet hur dålig filmen är. För varje sålunda välinformerad piratkopierare förlorar biografen 85 spänn för filmen och säkert lika mycket för de popcorn och det godis som piraten inte köpte, och allt är internets fel.
(Det kan verka underligt att inte Coca-Cola och OLW också ger sig på piratkopierarna... men jag tror att folk som tittar på piratkopierade filmer i hemmets mysiga vrå gör det med Cola och Popcorn precis som på bio - minus det tusenprocentiga prispåslaget.)
Så om vi skall tro på dessa filmbolagen förlorar de alltså pengar på piratkopieringen. Hm. Jag undrar. Enligt www.allt-i-porrfilm.com kostar en omoralisk sexistisk snuskig och motbjudande porrfilm 229kr för en DVD. För varje porrfilm som du piratkopierar måste det alltså bli en förlust för förläggaren, eller hur?
Med 10mbit uppkoppling kan du ladda ner nästan 100 gigabyte om dagen. Det blir många porrfilmer, det, och varje porrfilm du lyckas ladda ner måste ju bli en förlust för bolaget som säljer dem - eller hur? Ett snabbt och lätt sätt att slå ett bedövande slag mot en omoralisk industri, eller hur?
Om man nu tror på vad filmbolag säger, alltså.
/ Per, feministen
(Det kan verka underligt att inte Coca-Cola och OLW också ger sig på piratkopierarna... men jag tror att folk som tittar på piratkopierade filmer i hemmets mysiga vrå gör det med Cola och Popcorn precis som på bio - minus det tusenprocentiga prispåslaget.)
Så om vi skall tro på dessa filmbolagen förlorar de alltså pengar på piratkopieringen. Hm. Jag undrar. Enligt www.allt-i-porrfilm.com kostar en omoralisk sexistisk snuskig och motbjudande porrfilm 229kr för en DVD. För varje porrfilm som du piratkopierar måste det alltså bli en förlust för förläggaren, eller hur?
Med 10mbit uppkoppling kan du ladda ner nästan 100 gigabyte om dagen. Det blir många porrfilmer, det, och varje porrfilm du lyckas ladda ner måste ju bli en förlust för bolaget som säljer dem - eller hur? Ett snabbt och lätt sätt att slå ett bedövande slag mot en omoralisk industri, eller hur?
Om man nu tror på vad filmbolag säger, alltså.
/ Per, feministen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)