Jag begriper inte trender

Jo alltså, jag vet vad en trend är, men jag begriper dem inte.

Jag förstår att en trend är när flera människor ungefär samtidigt bestämmer sig för att blått är snyggare än grönt, att sex på tre är mysigare än sex på fyra, att bananer inte behövs i milkshake eller något liknande underligt påfund. Det begriper jag. Jag begriper också att trender väldigt ofta försöker "skapas" av initiativrika, uppfinningsrika personer som kanske har lyckats få in en lyckträff tidigare i historien och har blivit en sådan där som folk tänker på när de tänker "trend".

Men inte ens de trendigaste av alla trendgurus (vem nu det kan vara) har alltid rätt. Snarare har de oftast fel. Oftast föreslår de helt utomjordiska kollektioner och kombinationer av material och färger som aldrig slår över huvud taget för att det är opraktiskt eller obekvämt eller för att folk i allmänhet tycker att det blev ganska fult ändå. Dessutom försöker trendmedia ofta själva skapa trender genom att uppmärksamma något, skriva massor om det och sätta upp löpsedlar med "Nya banantrenden - ingen banan!" och "I höst skall det vara grul färg på skjortpolon!".

Till och med begriper jag att det finns människor som får syn på dessa självutropade trender och tycker "Jag har ändå aldrig gillat banan" eller "Det där tyckte jag var snyggt" eller "Jag har alltid velat stoppa ner jeansen i stövlarna men har aldrig vågat förr".


Nu kommer vi till det roliga, nämligen det jag inte begriper: Är det meningen att folk skall följa trenden? Är det meningen att trenden skall skapa medlemar, skapa följeslagare? Vad är det för slags människor som dekorerar om sina hem för att tidningen "Sköna Hem" sagt att "Nu är det grönt som är skönt istället för blått"? Jag hoppas att de inte finns alls, men jag misstänker att ni som läser känner minst en person som gör så. Minst en person som plötsligt köper grula skjortor trots att han eller hon alltid hatat grult tidigare, bara för att Zapata-Åke Fotbollsproffs nästan hade på sig en grul skjorta på omslaget till senaste "Plaza Man"?

Jag kanske till och med trampar några av mina vänner på tårna när jag säger såhär - men vem fan är det som följer trender egentligen? Vad har de i huvudet? Var har de initiativförmågan, självständigheten, sin egen personliga smak och stil?

Eller är det just det som är problemet? Är det just människor som saknar eget tycke och smak, som saknar självständighet och egen stil, som väljer att följa trenden oavsett om den är snygg eller ful, dyr eller billig, etiskt riktig eller omoralisk?


Det slår mig att detta inte handlar om kläder. Detta handlar om vad vi vill som människor. Vad som är viktigt för oss. Vad som definierar oss, vad som gör oss till levande, tänkande, reflekterande varelser som kan lära sig och förbättra sig. Det slår mig att detta handlar jättemycket om relationer, och om sex. Det handlar om att ta till sig intryck utifrån och låta de intrycken färga våra förväntningar både på oss själva och på andra... och värst av allt, det skapar - häng med nu - förväntningar på andras förväntningar av oss själva.

När du följer trenden kan du förvänta dig att andra skall uppfatta detta och se dig som trendriktig. Du planerar hur andra skall uppfatta dig, för att din förväntning av deras förväntningar har blivit sådan. Kanske har du till och med rätt. "Wear the right clothes and the part plays itself" sa Oscar Wilde, och jag har själv provat på. Om du har rätt kläder på dig i ett visst tillfälle behöver du inte ens säga något - folk runt omkring skapar sig helt själva en bild av vem du är och vad du kan. Tills du faktiskt säger något och bevisar din okunskap, alltså.


Så som jag gjorde nu precis om trender.


/ Per

Duuh

I ett tekniskt sammanhang idag använde jag ordet "Duh" i text. Det var inte populärt. Det spelar väl egentligen ingen roll vad det handlade om, men det gick ut på att någon ställde en fråga om varför datorn gick på knäna om man utsatte den för något mycket ansträngande, och min ärliga reaktion var just att "Duh" - det är väl klart att den gör det. Det var som om patienten kommer till läkaren och undrar varför det gör ont när patienten petar på sitt brutna ben. Duuh.

Visst, det är inte helt respektfullt att säga "duh" till någon som frågar efter förklaringar, men det slår mig, det retar mig, det får mig att fundera över om människor som klagar ofta gör det för att få ut sina aggressioner, inte för att faktiskt få svar eller hjälp. Eller både ock? Både aggressionsterapi och tech support samtidigt, liksom? Om jag ser på saken i ett sådant sken borde jag vara idealisk: En tidigare datorspelsutvecklare som är aktiv i Mansjourens styrelse.

"Jag förstår att du är upprörd, det måste vara en jobbig situation. Hur känner du när datorn går på knäna? Hur skulle du vilja ha det istället?

Sympati, bekräftelse, förtydligande och lösningsfokusering. Om en människa vill lasta av sina aggressioner men istället får ett mekaniskt svar så är problemet fortfarande inte löst. Då har ni talat förbi varandra. Då har du besvarat frågan som den ställdes, men inte vad som avsågs, vad som behövdes, vad som menades.

Nu är jag inte egentligen en förespråkare av att behandla alla människor med sidenhandskar - lite måste de tåla - men jag vill åtminstone undvika att provocera ytterligare aggressioner.

Om det inte är roligt, såklart.


Duh.

/ Per

Dagens varsel

Det började enkelt. På sistone har jag tittat lite på en Amerikansk TV-serie som heter "Surface". Ett avsnitt av denna serie om mystiska händelser under havets yta inleds med att tusentals bläckfiskar sköljs upp på en strand för att de mystiska sakerna under vattnet har dödat alla valarna som i normala fall skulle ätit upp bläckfiskarna.

Så dagens första varsel kom när jag såg en nyhetsartikel i dagens Metro som handlade just om hundratals bläckfiskar som sköljts upp på en strand för att "havets ekosystem rubbats". Skoj!


Dagens andra varsel kom när jag klev av pendeltåget i Spånga. Jag är sällan i Spånga, tror faktiskt att det var första gången någonsin idag, och jag var där för att handla billiga datorprylar på Liontech samt passa på att söka jobb där samtidigt. Give some, get some - hoppas jag. När jag då kliver av tåget och går in genom Spånga Stations dörrar från spåret ser jag framför mig rulltrappor som går upp på höger sida, en trappa som sträcker sig uppåt på vänster sida, och under trappan ett tomrum med stödpelare. Det låter väl som vilken pendelstågstation som helst, men jag kände igen just precis den här bilden som låg framför mig, trots att jag aldrig varit i Spånga.

Jag behövde inte ens leta speciellt länge i mitt minne för att komma ihåg var jag sett byggnaden förut; nämligen i en dröm. I en dröm. Mitt minne var helt bestämt på denna punkt, och jag kunde verkligen inte hitta någon annan referenspunkt. Lustigt.


Dagens tredje och förhoppningsvis sista varsel kom när jag går hem från Karlberg via smågatorna i Birkastan. På Väringsgatan, som bara är 1-17 portar lång, tar jag en liten genväg. När jag passerar port 17 lägger jag märke till att de inte har några varningsskyltar för isras just här. Jag funderar snabbt över hur lustigt det vore om någon fick en istapp i huvudet just precis här där skylten saknas, och spekulerar en stund över hur stort ansvar husägaren har och så vidare... tills mina tankar avbryts av ett rasslande ovanför mig och jag tvingas hoppa ut i gatan (en av världens minst trafikerade, tack och lov) för att undvika ett ras av isbitar stora som nävar, ungefär.

Jag promenerade vidare och skrattade lite för mig själv. Jag hade ju åtminstone fått material till ett nytt inlägg på bloggen.



Vi synsk!

/ Per

Piratkopiera mot porr!

Om vi skall tro på förläggarna kostar piratkopieringen miljardsummor varje år. Folk som piratkopierar filmer behöver ju inte gå och se dem när de redan vet hur dålig filmen är. För varje sålunda välinformerad piratkopierare förlorar biografen 85 spänn för filmen och säkert lika mycket för de popcorn och det godis som piraten inte köpte, och allt är internets fel.

(Det kan verka underligt att inte Coca-Cola och OLW också ger sig på piratkopierarna... men jag tror att folk som tittar på piratkopierade filmer i hemmets mysiga vrå gör det med Cola och Popcorn precis som på bio - minus det tusenprocentiga prispåslaget.)


Så om vi skall tro på dessa filmbolagen förlorar de alltså pengar på piratkopieringen. Hm. Jag undrar. Enligt www.allt-i-porrfilm.com kostar en omoralisk sexistisk snuskig och motbjudande porrfilm 229kr för en DVD. För varje porrfilm som du piratkopierar måste det alltså bli en förlust för förläggaren, eller hur?

Med 10mbit uppkoppling kan du ladda ner nästan 100 gigabyte om dagen. Det blir många porrfilmer, det, och varje porrfilm du lyckas ladda ner måste ju bli en förlust för bolaget som säljer dem - eller hur? Ett snabbt och lätt sätt att slå ett bedövande slag mot en omoralisk industri, eller hur?


Om man nu tror på vad filmbolag säger, alltså.



/ Per, feministen