Jag kandiderar för att det behövs ett skeptiskt öga till landstingets finanser, för att jag i dagsläget tror att det finns utrymmen kvar att göra landstinget mer effektivt med de resurser som finns. Kanske har jag fel och är för optimistisk, men det ligger i min natur att vilja göra så mycket som möjligt med så små resurser som möjligt. Det kallar jag att vara en tweaker, beredd att trimma minsta detalj för att se om prestandan förbättras.
Det behövs ett skeptiskt öga till vilka behandlingar som erbjuds och av vilka skäl. Det är inte alltid populärt, men för mig är inte patientens upplevelse av vården det allra viktigaste - det viktigaste är att vården fungerar. Vården skall grundas i forskning och vetenskaplig granskning. Inte vidskeplighet, religiösa traditioner eller buteljerat kranvatten. Medborgare måste veta att vården fungerar, är mätbar och därför går att utreda när den misslyckas. Den som vill experimentera med holistisk vård utan aktiva ingredienser får söka sig till andra verksamheter utanför det offentliga och skattefinansierade.
Samtidigt företräder jag införandet av ett sprutbytesprogram för missbrukare i Stockholms Län. Det låter kanske motsägelsefullt att jag å ena sidan vill förhindra behandlingar utan stöd i vetenskap, och å andra sidan testa en behandling som har tvetydiga resultat hittills. Skillnaden är att somliga behandlingar inte bara saknar stöd, utan dessutom har misslyckats i test efter test. Sprutbyten, även om de har en tveksam effekt för att stoppa missbruk, är ett sätt att förbättra kontakterna mellan Landstinget och missbrukare som även om de inte accepterar vård, förtjänar omsorg och någon som ser dem på deras villkor. Därför måste det testas, även här i Stockholm.
Min tredje fråga är den viktigaste, för att den handlar om jämställdhet. Jag tänker mycket på jämställdhet. Det är mitt kritiska öga igen. Är den här trappan verkligen nödvändig när den blockerar alla som färdas på hjul? Behöver någon verkligen bestämma vilka namn vi, på papper, ger till barn? Är det nödvändigt att sterilisera kvinnor som vill bli män? Skall utlandsfödda svenskar ges en extra skjuts i skolan eller till yrkeslivet, som om de inte klarade av det själva? Och hur skall vi någonsin få ordning på orättvisorna i föräldraledigheten, om det fortfarande är mest sannolikt att Hon stannar hemma mer än Han gör?
Svaret är, tror jag, att först ta bort alla hinder som går att ta bort utan att kränka de personliga valen. Sedan behöver människor kompenseras för de nackdelar som människor ges av andra människor på grund av kön, sexualitet, härkomst, ålder, framkomlighet, religion eller icke-religion. Jag menar inte gratis pengar till alla härliga ateistiska gaysyrianer i rullstol, jag menar Landstingsstöd som hjälper företag anpassa sina lokaler för rörelseförhindrade, stöd till nätverk som effektivt skaffar jobb för människor som känner sig utanför, med speciella förmågor och perspektiv tack vare sin familj, uppväxt eller erfarenheter.
Mansdominans skapas genom att män klappar män på axeln och kvinnor stannar hemma och, motvilligt, låter dem. Därför tror jag att vägen till jämställdhet och jämlikhet ligger i att bekämpa (svenskt, straight, konservativt) gubbvälde och (svensk, straight, konservativ) grabbkultur på två sätt: 1. Genom att motarbeta nätverken som finns och 2. genom att bygga upp nya nätverk av människor som bryr sig om och som gärna håller andra människor om ryggen för att de är annorlunda än dem själva.
Allt jag behöver för att komma dit är ett litet kryss eller en bock eller annan krumelur, så lovar jag att göra mitt bästa.
(Bilden föreställer Rosa Parks, även kallad frihetsrörelsens moder. Du har säkert hört talas om henne redan. Hon är kvinnan som under den Amerikanska apartheid-tiden vägrade sätta sig längst bak i bussen. Bilden kommer från Wikimedia Commons.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar