Shmaakt kenkt

Inte værldens bæsta idé, kanske, att stælla fram julgodiset i telefonsupportavdelningen.

Jag har inte misslyckats

...jag har upptäckt vad som inte fungerar. Men det känns som att jag har misslyckats.

Okay, det är bara en liten (stor) klatt (liter) pastasås som smakar mer ... äckligt än ens i närheten av det jag ville att den skulle smaka (gott). I enlighet med mansidealet går jag därför in i sovrummet och lägger mig på sängen för att gråta en skvätt. Medan jag ligger där börjar rationaliseringen dra igång. Dels Edisons tanke att man inte har misslyckats, utan upptäckt vad som inte fungerar. Men det räcker inte riktigt. Jag vet fortfarande inte vad som blev fel på såsen. Paprikan var fin. Osten var god. Oljan.. är jag lite mer osäker på, men jag vet faktiskt inte vad jag skulle ha upptäckt som var fel. Det borde ha blivit gott. Det blev äckligt. Jag har gjort snarlika såser massor av gånger utan några problem, det har alltid åtminstone gått att rädda, men den här blev bara värre ju längre jag försökte.

Så rationaliseringen fortsatte. Kanske är jag alldeles för van vid att antingen fixa saker - oj oj vilket självhyllande - eller kunna lösa det i efterhand ändå. Jag är för van vid att saker går vägen och blir sur, frustrerad och förbannad när de inte gör det. Ändå är jag en gladlynt, social och trevlig människa som löser problem snabbt och med ett leende.

Fan också. Nu är jag ju dessutom hungrig, och jag går inte egentligen på mitt eget påstående att jag skulle må så dåligt av att misslyckas för att jag i själva verket är så jävla bra. Självbetjänande bortförklaringar är jag oerhört misstänksam mot.

No, black was the old black

Det är förmodligen för att jag hade vant mig vid tanken. Om jag inte hade byggt upp någon förväntning alls hade jag sluppit förvirringen. Jag vet det. Det är inte exakt missnöje, inte exakt besvikelse, utan den där känslan man får av att sträcka ut handen efter bakpulver och märka att man tagit vanillinsockret istället.

Vi börjar med att konstatera att jag gillar svart. Idag djupt indigo jeans med svart tunn polo. Datormusen är svart. TVn är svart. Tangentbordet är svart med mörka matta silverkomponenter. Skorna är svarta, överrocken är svart och kavajerna är svarta om de inte bryter fullständigt och är brun istället. Saker som är djupblå istället för svarta irriterar mig för att de inte är svarta.

Men den här gången skulle det bli annorlunda. Jag fick syn på det och jag gillade det. Det var inte svart. Det var borstad aluminium, silvrigt och skimrigt och nästan vitt. Layouten var praktisk och recensionerna positiva och jag måste erkänna att det känns riktigt bra under fingrarna.

Ett nytt tangentbord.

Det är något särskilt med mitt förhållande till tangentbord. Kanske för att det är genom tangentbordet jag ger många av mina tankar uttryck. I det avseendet är tangentbordet lika viktigt för mig som min röst. Men till skillnad från tangentbordet kan jag tänka mig att hitta vägar att överleva utan röst.

Hiper HCK-1K18A, ett tangentbord i borstad aluminium. Inte riktigt rakt igenom såklart, egentligen bara en tunn fanér, men jag accepterade det. Jag tyckte att det såg bra ut. Jag tyckte att det verkade intressant. Viktigast, jag vande mig vid tanken på ett "silvrigt" och ljust tangentbord. När butiken ringde tänkte jag att jag äntligen skulle få goda nyheter idag, en dag som började dåligt och forsatte illa. Glad som en lärka som mår sådär promenerar jag alltså ut i kylan igen och in i värmen i butiken som heter "Kylning" på Odenplan. Det är egentligen en favoritbutik, men när expediten plockade fram mitt aluminium-tangentbord ur hyllan spännde jag ögonen i det för att uppfatta dess silverskimmer så ser mina ögon ingenting.

Det är svart.

Jag sa så, "Det är svart?" sa jag. Killen bakom disken ryckte på axlarna och sa "Ja, det var visst det". "Det är svart." säger jag igen. Killen bakom disken börjar se lite orolig ut och säger "Det är en 'Special Edition'". "Det är svart" säger jag en tredje gång. Med kommentaren "Ja, det skall visst vara det nya..." väcker expediten mig ur mitt tunnelseende och jag svarar "...det nya svarta, jag vet". Det är ungefär så snett mitt humör är när jag går därifrån.

Inombords - det är här jag verkligen börjar bli orolig - är jag förvirrad. Det skulle vara silvrigt och borstad aluminium, men jag har väl värderingar som innebär att jag inte bryr mig om ytan så länge funktionen är som den skall? Jag bryr mig väl inte, egentligen om ett tangentbord är svart eller vitt, matt eller blankt, metallic eller plastic? Så varför känns det då fortfarande som att något som jag aldrig ens haft precis har gått förlorat?

Trams. Trams. Men det hjälper inte att det är trams.

/ Per

Pull the plug

Det var stopp, men det går bättre nu.

För någon månad sedan började avloppet i köket gå långsamt. Vi plockade fram en "biologisk avloppsrensare" som stått i städskåpet sedan svärmor dog och förmodligen stått i hennes städskåp länge innan dess. Denna bladning av "bacillussporer" skulle hällas ut i avloppet i flera veckor i rad, varje kväll, för att orsaka en långsiktig förbättring. Vi kände oss duktiga och satte igång kuren.

I två veckor.

För ett par veckor sedan började avloppet i köket gå extremt långsamt. Första veckan var inget stort problem, men det blev långsammare och långsammare. Vi konstaterade då att det där "biologiska" tjafset antingen inte hade någon effekt eller också hade gjort situationen värre.

Efter att ha googlat på propp i avloppet provade vi två huskurer, eller kanske bara en? Tipset var att blanda 1/2 dl bakpulver och 1/2 dl vinäger och hälla ner i avloppet. Tipset var också att hälla ner kokande vatten. Det tvetydiga låg i huruvida detta skulle göras tillsammans eller om det rörde sig om två olika och olika kraftfulla tips.

Vi kokade vatten och hällde ner, utan effekt. Sedan blandade vi bakpulver och vinäger och hällde ner det också och det fick effekt. Proppen verkade försvinna och allt var frid och fröjd.

I en dag.

Proppen kom tillbaka med råge efter en enda bra dag och nu kunde det ta diskvattnet flera timmar att rinna ner under silen. Vi provade mer kokande vatten, vi provade mer bakpulver och vinäger, vi provade att ta de två tillsammans, vi provade dem separat men problemet blev bara värre. Det blev nog aldrig helt stopp, men den lilla rännil som kom igenom kunde hålla vatten kvar i vasken från åtta på morgonen till fyra på eftermiddagen.

Min älskade hustru provade att öppna vattenlåset och rensa ut vad som fanns där. En tjock vitaktig smörja som doftade av deg, mjöl, bakpulver eller bakterier kom ut till viss del, men inte allt.

Vi bestämde oss för att en sak återstod innan det var dags för kemisk krigföring på Kaustisk nivå. På Clas Ohlson hittade vi vad som kallas för rensband eller avloppsband eller något sådant. Ett böjligt men styvt platt metallband på en rulltrissa med en spiral av tjockare material i spetsen som skall köras ner i ett uppstoppat avlopp för att peta hål på eller knuffa ner eventuella proppar. Det fungerade hur bra som helst. Genom att köra ner rensbandet i avloppet kunde jag med känsel hitta var det tog emot och köra bandet fram och tillbaka för att slå hål på proppen. Det var smutsigt arbete och rensbandets metall luktade mer illa mot huden än vad avloppet gjorde men till slut rann allting på igen.


Berättelsens moralkaka?
Prova tills det löser sig. Utvärdera resultatet. Och skrubba händerna efteråt.