2008-01-22

No, black was the old black

Det är förmodligen för att jag hade vant mig vid tanken. Om jag inte hade byggt upp någon förväntning alls hade jag sluppit förvirringen. Jag vet det. Det är inte exakt missnöje, inte exakt besvikelse, utan den där känslan man får av att sträcka ut handen efter bakpulver och märka att man tagit vanillinsockret istället.

Vi börjar med att konstatera att jag gillar svart. Idag djupt indigo jeans med svart tunn polo. Datormusen är svart. TVn är svart. Tangentbordet är svart med mörka matta silverkomponenter. Skorna är svarta, överrocken är svart och kavajerna är svarta om de inte bryter fullständigt och är brun istället. Saker som är djupblå istället för svarta irriterar mig för att de inte är svarta.

Men den här gången skulle det bli annorlunda. Jag fick syn på det och jag gillade det. Det var inte svart. Det var borstad aluminium, silvrigt och skimrigt och nästan vitt. Layouten var praktisk och recensionerna positiva och jag måste erkänna att det känns riktigt bra under fingrarna.

Ett nytt tangentbord.

Det är något särskilt med mitt förhållande till tangentbord. Kanske för att det är genom tangentbordet jag ger många av mina tankar uttryck. I det avseendet är tangentbordet lika viktigt för mig som min röst. Men till skillnad från tangentbordet kan jag tänka mig att hitta vägar att överleva utan röst.

Hiper HCK-1K18A, ett tangentbord i borstad aluminium. Inte riktigt rakt igenom såklart, egentligen bara en tunn fanér, men jag accepterade det. Jag tyckte att det såg bra ut. Jag tyckte att det verkade intressant. Viktigast, jag vande mig vid tanken på ett "silvrigt" och ljust tangentbord. När butiken ringde tänkte jag att jag äntligen skulle få goda nyheter idag, en dag som började dåligt och forsatte illa. Glad som en lärka som mår sådär promenerar jag alltså ut i kylan igen och in i värmen i butiken som heter "Kylning" på Odenplan. Det är egentligen en favoritbutik, men när expediten plockade fram mitt aluminium-tangentbord ur hyllan spännde jag ögonen i det för att uppfatta dess silverskimmer så ser mina ögon ingenting.

Det är svart.

Jag sa så, "Det är svart?" sa jag. Killen bakom disken ryckte på axlarna och sa "Ja, det var visst det". "Det är svart." säger jag igen. Killen bakom disken börjar se lite orolig ut och säger "Det är en 'Special Edition'". "Det är svart" säger jag en tredje gång. Med kommentaren "Ja, det skall visst vara det nya..." väcker expediten mig ur mitt tunnelseende och jag svarar "...det nya svarta, jag vet". Det är ungefär så snett mitt humör är när jag går därifrån.

Inombords - det är här jag verkligen börjar bli orolig - är jag förvirrad. Det skulle vara silvrigt och borstad aluminium, men jag har väl värderingar som innebär att jag inte bryr mig om ytan så länge funktionen är som den skall? Jag bryr mig väl inte, egentligen om ett tangentbord är svart eller vitt, matt eller blankt, metallic eller plastic? Så varför känns det då fortfarande som att något som jag aldrig ens haft precis har gått förlorat?

Trams. Trams. Men det hjälper inte att det är trams.

/ Per

1 kommentar:

Greenchili sa...

Det må jag säga. Du har lyckats fånga känslan!