Dagens varsel

Det började enkelt. På sistone har jag tittat lite på en Amerikansk TV-serie som heter "Surface". Ett avsnitt av denna serie om mystiska händelser under havets yta inleds med att tusentals bläckfiskar sköljs upp på en strand för att de mystiska sakerna under vattnet har dödat alla valarna som i normala fall skulle ätit upp bläckfiskarna.

Så dagens första varsel kom när jag såg en nyhetsartikel i dagens Metro som handlade just om hundratals bläckfiskar som sköljts upp på en strand för att "havets ekosystem rubbats". Skoj!


Dagens andra varsel kom när jag klev av pendeltåget i Spånga. Jag är sällan i Spånga, tror faktiskt att det var första gången någonsin idag, och jag var där för att handla billiga datorprylar på Liontech samt passa på att söka jobb där samtidigt. Give some, get some - hoppas jag. När jag då kliver av tåget och går in genom Spånga Stations dörrar från spåret ser jag framför mig rulltrappor som går upp på höger sida, en trappa som sträcker sig uppåt på vänster sida, och under trappan ett tomrum med stödpelare. Det låter väl som vilken pendelstågstation som helst, men jag kände igen just precis den här bilden som låg framför mig, trots att jag aldrig varit i Spånga.

Jag behövde inte ens leta speciellt länge i mitt minne för att komma ihåg var jag sett byggnaden förut; nämligen i en dröm. I en dröm. Mitt minne var helt bestämt på denna punkt, och jag kunde verkligen inte hitta någon annan referenspunkt. Lustigt.


Dagens tredje och förhoppningsvis sista varsel kom när jag går hem från Karlberg via smågatorna i Birkastan. På Väringsgatan, som bara är 1-17 portar lång, tar jag en liten genväg. När jag passerar port 17 lägger jag märke till att de inte har några varningsskyltar för isras just här. Jag funderar snabbt över hur lustigt det vore om någon fick en istapp i huvudet just precis här där skylten saknas, och spekulerar en stund över hur stort ansvar husägaren har och så vidare... tills mina tankar avbryts av ett rasslande ovanför mig och jag tvingas hoppa ut i gatan (en av världens minst trafikerade, tack och lov) för att undvika ett ras av isbitar stora som nävar, ungefär.

Jag promenerade vidare och skrattade lite för mig själv. Jag hade ju åtminstone fått material till ett nytt inlägg på bloggen.



Vi synsk!

/ Per