Jag har inte misslyckats

...jag har upptäckt vad som inte fungerar. Men det känns som att jag har misslyckats.

Okay, det är bara en liten (stor) klatt (liter) pastasås som smakar mer ... äckligt än ens i närheten av det jag ville att den skulle smaka (gott). I enlighet med mansidealet går jag därför in i sovrummet och lägger mig på sängen för att gråta en skvätt. Medan jag ligger där börjar rationaliseringen dra igång. Dels Edisons tanke att man inte har misslyckats, utan upptäckt vad som inte fungerar. Men det räcker inte riktigt. Jag vet fortfarande inte vad som blev fel på såsen. Paprikan var fin. Osten var god. Oljan.. är jag lite mer osäker på, men jag vet faktiskt inte vad jag skulle ha upptäckt som var fel. Det borde ha blivit gott. Det blev äckligt. Jag har gjort snarlika såser massor av gånger utan några problem, det har alltid åtminstone gått att rädda, men den här blev bara värre ju längre jag försökte.

Så rationaliseringen fortsatte. Kanske är jag alldeles för van vid att antingen fixa saker - oj oj vilket självhyllande - eller kunna lösa det i efterhand ändå. Jag är för van vid att saker går vägen och blir sur, frustrerad och förbannad när de inte gör det. Ändå är jag en gladlynt, social och trevlig människa som löser problem snabbt och med ett leende.

Fan också. Nu är jag ju dessutom hungrig, och jag går inte egentligen på mitt eget påstående att jag skulle må så dåligt av att misslyckas för att jag i själva verket är så jävla bra. Självbetjänande bortförklaringar är jag oerhört misstänksam mot.

No, black was the old black

Det är förmodligen för att jag hade vant mig vid tanken. Om jag inte hade byggt upp någon förväntning alls hade jag sluppit förvirringen. Jag vet det. Det är inte exakt missnöje, inte exakt besvikelse, utan den där känslan man får av att sträcka ut handen efter bakpulver och märka att man tagit vanillinsockret istället.

Vi börjar med att konstatera att jag gillar svart. Idag djupt indigo jeans med svart tunn polo. Datormusen är svart. TVn är svart. Tangentbordet är svart med mörka matta silverkomponenter. Skorna är svarta, överrocken är svart och kavajerna är svarta om de inte bryter fullständigt och är brun istället. Saker som är djupblå istället för svarta irriterar mig för att de inte är svarta.

Men den här gången skulle det bli annorlunda. Jag fick syn på det och jag gillade det. Det var inte svart. Det var borstad aluminium, silvrigt och skimrigt och nästan vitt. Layouten var praktisk och recensionerna positiva och jag måste erkänna att det känns riktigt bra under fingrarna.

Ett nytt tangentbord.

Det är något särskilt med mitt förhållande till tangentbord. Kanske för att det är genom tangentbordet jag ger många av mina tankar uttryck. I det avseendet är tangentbordet lika viktigt för mig som min röst. Men till skillnad från tangentbordet kan jag tänka mig att hitta vägar att överleva utan röst.

Hiper HCK-1K18A, ett tangentbord i borstad aluminium. Inte riktigt rakt igenom såklart, egentligen bara en tunn fanér, men jag accepterade det. Jag tyckte att det såg bra ut. Jag tyckte att det verkade intressant. Viktigast, jag vande mig vid tanken på ett "silvrigt" och ljust tangentbord. När butiken ringde tänkte jag att jag äntligen skulle få goda nyheter idag, en dag som började dåligt och forsatte illa. Glad som en lärka som mår sådär promenerar jag alltså ut i kylan igen och in i värmen i butiken som heter "Kylning" på Odenplan. Det är egentligen en favoritbutik, men när expediten plockade fram mitt aluminium-tangentbord ur hyllan spännde jag ögonen i det för att uppfatta dess silverskimmer så ser mina ögon ingenting.

Det är svart.

Jag sa så, "Det är svart?" sa jag. Killen bakom disken ryckte på axlarna och sa "Ja, det var visst det". "Det är svart." säger jag igen. Killen bakom disken börjar se lite orolig ut och säger "Det är en 'Special Edition'". "Det är svart" säger jag en tredje gång. Med kommentaren "Ja, det skall visst vara det nya..." väcker expediten mig ur mitt tunnelseende och jag svarar "...det nya svarta, jag vet". Det är ungefär så snett mitt humör är när jag går därifrån.

Inombords - det är här jag verkligen börjar bli orolig - är jag förvirrad. Det skulle vara silvrigt och borstad aluminium, men jag har väl värderingar som innebär att jag inte bryr mig om ytan så länge funktionen är som den skall? Jag bryr mig väl inte, egentligen om ett tangentbord är svart eller vitt, matt eller blankt, metallic eller plastic? Så varför känns det då fortfarande som att något som jag aldrig ens haft precis har gått förlorat?

Trams. Trams. Men det hjälper inte att det är trams.

/ Per

Pull the plug

Det var stopp, men det går bättre nu.

För någon månad sedan började avloppet i köket gå långsamt. Vi plockade fram en "biologisk avloppsrensare" som stått i städskåpet sedan svärmor dog och förmodligen stått i hennes städskåp länge innan dess. Denna bladning av "bacillussporer" skulle hällas ut i avloppet i flera veckor i rad, varje kväll, för att orsaka en långsiktig förbättring. Vi kände oss duktiga och satte igång kuren.

I två veckor.

För ett par veckor sedan började avloppet i köket gå extremt långsamt. Första veckan var inget stort problem, men det blev långsammare och långsammare. Vi konstaterade då att det där "biologiska" tjafset antingen inte hade någon effekt eller också hade gjort situationen värre.

Efter att ha googlat på propp i avloppet provade vi två huskurer, eller kanske bara en? Tipset var att blanda 1/2 dl bakpulver och 1/2 dl vinäger och hälla ner i avloppet. Tipset var också att hälla ner kokande vatten. Det tvetydiga låg i huruvida detta skulle göras tillsammans eller om det rörde sig om två olika och olika kraftfulla tips.

Vi kokade vatten och hällde ner, utan effekt. Sedan blandade vi bakpulver och vinäger och hällde ner det också och det fick effekt. Proppen verkade försvinna och allt var frid och fröjd.

I en dag.

Proppen kom tillbaka med råge efter en enda bra dag och nu kunde det ta diskvattnet flera timmar att rinna ner under silen. Vi provade mer kokande vatten, vi provade mer bakpulver och vinäger, vi provade att ta de två tillsammans, vi provade dem separat men problemet blev bara värre. Det blev nog aldrig helt stopp, men den lilla rännil som kom igenom kunde hålla vatten kvar i vasken från åtta på morgonen till fyra på eftermiddagen.

Min älskade hustru provade att öppna vattenlåset och rensa ut vad som fanns där. En tjock vitaktig smörja som doftade av deg, mjöl, bakpulver eller bakterier kom ut till viss del, men inte allt.

Vi bestämde oss för att en sak återstod innan det var dags för kemisk krigföring på Kaustisk nivå. På Clas Ohlson hittade vi vad som kallas för rensband eller avloppsband eller något sådant. Ett böjligt men styvt platt metallband på en rulltrissa med en spiral av tjockare material i spetsen som skall köras ner i ett uppstoppat avlopp för att peta hål på eller knuffa ner eventuella proppar. Det fungerade hur bra som helst. Genom att köra ner rensbandet i avloppet kunde jag med känsel hitta var det tog emot och köra bandet fram och tillbaka för att slå hål på proppen. Det var smutsigt arbete och rensbandets metall luktade mer illa mot huden än vad avloppet gjorde men till slut rann allting på igen.


Berättelsens moralkaka?
Prova tills det löser sig. Utvärdera resultatet. Och skrubba händerna efteråt.

Temperaturvarning

Dammsög ordentligt förra veckan. Torsdag och fredag var det jag och en splitter nyinköpt dammsugarpåse i den gamla Volta 226an som gjorde rent hus i hela lägenheten. Det blev fint. Fantastiskt vad en modern dammsugarpåse och moderna motor- samt utblåsfilter kan göra för en gammal dammsugare. Det blev verkligen mycket bättre tack vare dessa moderna material.

På lördagen, efter att ha delat ut glögg på Odenplan för Folkpartiet slappnar jag av vid min dator istället och märker att det luktar varm plast. Inte bränt exakt, bara varmt, på väg mot bränt. Jag öppnar datorn och märker att insugsfläkten i fram och utblåsfläkten i bak har slutat snurra och CPUn och grafikkortet kippar efter frisk luft inuti lådan.

Fläktarna var kopplade till strömförsörjningens speciella sladdar för fläktar. Det är meningen att strömförsörjningen, även kallad PSU, skall ge fläktarna precis så mycket eller lite ström som behövs för att ventilera datorn, men 0,23 volt är två procent av max och alldeles för lite.

Nåväl. Efter att ha stuvat om lite snurrar fläktarna på 12V och låter för djävligt i 2000 varv per minut. Svalt blir det, men jag står inte ut. Jag försöker, jag står inte ut. Jag öppnar datorn igen. Genom att koppla fläktarnas jordkabel till +5V får jag en spänning på +7V vilket är nästan 60% av maximal spänning. Det blir lite tystare. Hanterbart. Men medan jag är inne i datorn för denna omkonstruktion upptäcker jag att även fläktarna inne i PSUn har stannat. Helvete. När jag startar datorn luktar det bränt. Mer och mer bränt. Jag öppnar sidoluckan och det luktar som precis innan plast börjar brinna. Bryter strömmen, svär, funderar på vad jag kan göra.


Det tar en bra stund att hitta kvittot på PSUn. Det tar en bra stund att läsa garantin. Det tar ännu en bra stund innan jag inser att serienumret på strömförsörjningen har blivit förstört av ett klistermärke. Djup suck. Men... om jag öppnar upp min förra PSU kan jag studera insidan och avgöra om jag kan laga problemet själv? (Gör inte detta hemma, govänner, jag är en nyfiken amatör!)

Med båda händerna instoppade i den trasiga PSUn får jag en snilleblixt, men inga stötar. Jag bänder upp PSUn med fläktproblemet, kopplar fläktarna till en Y-kabel jag snor ut den trasiga lådan, skarvar ut kablarna ur strömförsörjningen och kopplar in dem på moderkortets uttag för fläktar som kontrolleras av datorn. Sätter i alla delarna igen, kopplar in skärm och tangentbord och startar upp. Aktiverar Q-Fan i BIOS och startar Windows. Mycket bättre. Datorn låter inte längre som en hårtork och anpassar fläktarna efter temperaturen, igen.


Jag är fortfarande inte helt nöjd, men jag är förbannat glad över att ha fått öva mig på att löda ihop fristående kablar och att jag slipper en måndag utan fungerande dator. Nu behöver jag inte köpa någon ny PSU ännu på ett tag. Vad jag däremot behöver göra är att dammsuga golvet i hall och vardagsrum igen. Det är otroligt så mycket äckligt damm som kan gömma sig inuti en väl använd strömförsörjningsenhet. :)

Star Trek Enterprise

Det finns en enda orsak att den här TV-serien inte slog och den stavas "Faith of the Heart".

Star Trek har alltid haft ett blipp-bloppigt (eller tingel-tangligt) orkestralt tema, men för Star Trek Enterprise var det väl någon producents brorsons kusins garageband som saknade gig för sin white-trash whiny new-rock-pop bullshit som fick plats som intromelodi till Star Trek Enterprise. Fy fan för den och fy fan för amerikansk poprock, det är det värsta jag vet.

Det var allt.

/ Per

Otrohet är

vad din partner tycker är otrohet.

Det är en rekursiv definition, jag erkänner det, men vidhåller att den är praktisk. Om du skulle råka ha mer än en partner gäller definitionen fortfarande, med specialfallet att du bör ta hänsyn till samtliga av dina partners uppfattningar, med reservation för att sådana konstellationer brukar ha ett gemensamt informellt kontrakt om vad som får och inte får pågå.

Men jag avviker från frågan.

Det andra man kan kritisera hos min definition är att den leder till en massa bisarra situationer. Om min partner tycker att det är otroget att dricka te med en kompis, till exempel, skall jag verkligen respektera det och låta bli att dricka detta te? Nej. För även om det är otrohet i den enda innebörd som är relevant för er relation så är det inte en skälig begränsning av ditt liv. Om din partner insisterar på att vilja begränsa dig här kan jag inte se att detta skulle vara ett nyttigt förhållande. Ni kan kämpa för att hålla er kvar vid varandra, men jag föreslår förändring eller separation om ingen av er viker. Och varför skulle ni vika? Skall du sluta fika med din kompis eller skall din partner sluta se en fika som otrohet? Kanske ingetdera. Kanske passar ni inte ihop.

Men jag avviker från frågan igen.

Den tredje kritiken jag kan komma på på rak arm är att det ibland inte går att veta förrän i efterhand om det man gjorde var otrohet eller inte. Här ser jag egentligen inget problem personligen, men jag förstår den som gör det. Personligen skulle jag undvika att göra saker som jag ens skulle misstänka vore otrohet för min partner och jag skulle i fortsättningen undvika dem om jag i efterhand fick veta vad min partner tyckte om något jag redan har gjort, alternativt argumentera för att det är oskäligt att kräva att jag slutar kramas. Till exempel. Men den som ser ett problem här kan säkert tycka att det helt oavsett den faktiska åsikten är ohållbart att inte kunna göra som man vill och undvika alla ens teoretiska situationer som skulle kunna vara otrohet. Jag håller med. Så mycket bör man inte begränsa sig. Speciellt om man har ganska god fantasi för att få det mesta att teoretiskt sett kunna vara otrohet. Men detta går också att lösa med universalnyckeln för förhållanden:

Kommunicera era önskningar och era känslor till varandra och lyssna på din partner eller dina partners när de uttrycker sina önskningar och känslor. Var inte rädd för att ställa fel fråga - var mer rädd för att inte fråga. Det är ändå din älskade partner vi talar om, hen borde förstå att din fråga är ställd med goda avsikter.

Det är kärnan i frågan.

Facebook och Hemligheten

Facebook är inte en demokrati

I dagens media rapporteras att Facebooks avtal är ett "slavkontrakt". Enligt avtalet anser sig Facebook ha rätten att distribuera och använda media som lagts upp på deras websida även i andra sammanhang, förslagsvis annonskampanjer och data mining. Alltid överraskar det någon att företag kan göra som de vill med informationen på deras datorer.

Principen är enkel: Om du vill bevara en hemlighet bör du inte dela ut den på en privatägd webbsida vars syfte är att utbyta personlig information med alla bekanta och företagets investerare. Det finns lagar och förordningar om vad tredje part får göra med texter och bilder av verkshöjd. Så länge ditt blogginlägg på Facebook inte är en ny "A Modest Proposal" är chansen mycket liten att du skulle vinna en juridisk process mot Facebook för att de har använt sig av ett korrekt citerat utdrag ur din text i ett annat sammanhang.

Facebook började som en tanke och ett experiment. Från början visste förmodligen ingen hur det skulle gå att omvandla experimentet till reda pengar. Men nog måste man förstå att någonstans på vägen är det inte våra semsterbilder eller åsikter som är i centrum för processen som skall förvandla medlemarnas aktiviteter till pengar för investerarna. I utbyte mot att våra bilder, ord och intressen blir sökbara och tillgängliga för granskning får vi fördel av allt som Facebook erbjuder utan att behöva betala en krona i reda pengar. Det är upp till var och en att avgöra om detta är ett rättvist köp. Om vi inte anser det står det oss fritt att avböja erbjudandet.

Internet är fullt av kostnadsfria siter där man kan delta utan att betala ett öre. Flera drivs idéellt men många har en affärsidé som det kan vara värt att sätta sig in i innan man klickar i rutan "Jag har läst användaravtalet och accepterar det". Jag förmanar ingen eftersom jag inte anser att någon har gjort något fel och inget ont kommer att hända den som inte läste användaravtalet. Men den som klickade "Ja!" utan att läsa har valt att helt medvetet omedvetet ge sig in i leken och avsagt sig rätten att i efterhand beskylla någon annan för att inte leva upp till orealistiska förväntningar på en gratis tjänst utan några som helst hållhakar.

Homoäktenskap

Att över huvud taget påstå att äktenskap skulle vara något biologiskt är givetvis helt befängt och fullständigt historielöst.

/ Per

Dagen efter dagen före

Nu har jag bara ett jobb kvar att göra.

Överlämningen av grossistjobbet gick över förväntan. Att jag över huvud taget hade förväntningar var mer överraskande än det faktum att det gick bra, då jag i det mesta lärt mig undvika förväntningar. (Jag blir ändå glad när något trevligt händer.)

Jag redovisade mitt arbete, överlämnade vad som fanns att lämna över, rensade upp mitt skrivbord, tömte min mail och sedan satt jag och min bror fast i bilköer i mer än en timme.

Men Stockholmare som försöker ta sig fram med bil får bli ämne för ett annat inlägg. Nu tänker jag njuta av den första helgen på femton månader som följs av arbete i hemmet. Att det dessutom är ett arbete jag ser fram emot - åh, att se fram emot en måndag! - är en lycklig bonus.

Uppsägningsdags

Jag har två jobb. Ett av dem har en framtid. Det andra har egentligen redan tagit slut när jag valde att inte förnya mitt kontrakt, men jag är dumsnäll och har dröjt mig kvar för att hjälpa till med det som inte ännu är klart och det som ingen annan har insikt i. Visst förstår jag att det är dumt av mig, men så länge jag får lön för mödan med skatten betald har det inte bekymrat mig. På sätt och vis har det tvärt om varit skönt att veta att de inte kan tvinga mig att stanna när jag inte ens har ett undertecknat avtal.

Nu vill jag gå.


När jag kommer till jobbet idag kommer min omedelbara chef att vara där. Han kommer att ha flugit in för att träffa mig och han vill att jag uppvisar resultat. Jag kommer att visa honom resultat och sedan förklara att de är de sista resultat han kommer att se från mig och önska honom lycka till i framtiden.

Jag kommer sedan att jobba hela dagen med att packa ihop min arbetsplats, förbereda överflyttning av arbetsuppgifterna till vem som än vill ta dem.

Sedan går jag hem igen, för att arbeta på mitt nya jobb.


Önska mig lycka till.

Rökare och dörrar

Hej rökare.

Jag är säker på att du är en jättetrevlig människa och att det i själva verket inte är dig jag menar när jag skriver det här inlägget, så ta inte illa vid dig. Det handlar om andra människor. Rökande människor som inte riktigt tänker på var röken hamnar, eller vem den kan hamna på, eller vad de kan tycka om att få rök på sig.

Dörrar.

Varför sitter det en askkopp precis utanför dörren till tunnelbanenedgången? Varför sitter det en askkopp på höger och på vänster sida om dörren till gymmet? Seriöst? Varför står det en askkopp ungefär en meter utanför, något till höger och framför, dörren till kontorsbyggnaden enda entre?

Resultatet blir att det ligger antingen ett stillastående moln eller ett pågående stråk av rök och röklukt tvärs över och runt omkring dörrens utsida och strax innanför och alla som passerar dörren (och det är många) passerar också igenom din rökiga utandningsluft.


Förlåt, skrev jag "din"? Jag menar, de där inte speciellt omtänksamma rökarna vars föräldrar borde ha lärt dem något litet mer om rökandes etikett än "Rök inte, rök är dåligt, fy på dig!"

För jag har inte personligen något emot vad du vill andas in för något eller vilken slags sjukdomar du är helt orädd för eller hur lite du bryr dig om att känna smaken av mat - det är helt upp till dig. Det jag har ett problem med är att inte få andas frisk luft själv. Att få röklukt i ansiktet, i kläderna, i näsborrarna. Jag råkar ha ett förbannat ömtåligt luktsinne och rätt så kassa luftvägar. Till skillnad från dig kunde jag sluta röka på en enda vecka genom att konstatera att det luktade för djävligt i slemhinnorna och jag ville inte lukta så. Du gör givetvis som du själv vil, men jag skulle verkligen vara tacksam om du fortsatte respektera att jag inte vill passera igenom din rök.

Tack så mycket.


Och ta ett par djupa andetag innan du kliver in i hissen med mig också är du snäll.

Valresultatet

Jag är folkpartist, och jag är nöjd.

Folkpartiet förlorade mandat i nästan hela landet och förlorade mycket inflytande, det är sant. Under mandatperioden som gick hade vi fler mandat, men ur minoritet fanns det inte mycket vi kunde åstadkomma med alla våra röster. Nu är läget annorlunda och hela landet har fått en förändring från vänster till höger. Trots att vårt inflytande som parti har minskat har vår möjlighet att påverka och förbättra hela landet ökat. Det är trots allt viktigare att kunna genomföra den politik som väljarna har röstat på partiet för att få igenom, än att ha massor av väljare men inte kunna göra någon av dem till lags för att man sitter i minoritet.

Men en sorts politik har vi alltid kunnat genomdriva även under förra mandatperioden och det kanske överraskar en och annan läsare, nämligen miljöpolitiken. Inom folkpartiet finns hundratals kunniga och engagerad forskare och tekniker och i övrigt miljöengagerade som har formulerat folkpartiets miljöpolitik på ett sådant sätt att inte ens miljöpartiet har kunnat rösta emot våra förslag i riksdagen.

Att den folkpartistiska miljöpolitiken inte har synts ens skymtande i valrörelsen är en stor förlust, men jag tröstar mig med att vi nu har ännu större möjligheter att genomdriva vår intelligenta, genomtänkta och långsiktiga miljöpolitik ur det fördolda - mycket tack vare att idealister inom alla partier inte kan låta bli att rösta igenom den.


/ Per

Regeringens senaste lagförslag om gemensam vårdnad

Länk till artikel: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=529886

Dagens Nyheter inleder sin artikel med rubriken "Våldsam förälder ska inte få gemensam vårdnad", och det är självklart en god tanke. En god tanke. Vi har redan idag en situation som är dålig på två sätt.
- Dels får den som verkligen behöver hjälp mot en våldsam partner inte tillräcklig hjälp. Väldigt ofta vänder sig den utsatta till privata eller ideella lösningar helt enkelt för att de fungerar mycket, mycket bättre än offentliga.
- Dels belönas den som säger att partnern använder våld oavsett om det är sant eller inte. I all annan rätt förväntar vi oss att anses vara oskyldiga tills motsatsen bevisas, men om du anklagas av din partner för att ha begått våld kan du kyssa dit hem farväl, "för barnens bästa", i väntan på rättegång. Inte blir det bättre efter rättegången heller.

Detta är inte ett könsbundet problem i sig, men det förvärras av att kvinnan förväntas vara den som är ansvarig för familjen, och mannen förväntas vara... ja, jag vet inte riktigt vad han förväntas vara i familjelivet. Han förväntas väl kasta lite boll och jobba mycket, tror jag. Hur som helst är det redan idag en situation där man nästan helt skiter i vilka individer som är inblandade och istället ser en mamma och en pappa som arketyper, vilket jag ser som helt oförenligt med feminism och liberalism.


Så. Det är en god tanke att våldsamma föräldrar inte skall få gemensam vårdnad, men om det inte görs på rätt sätt betyder det också att falska anklagelser blir mycket mer effektiva, att de belönas. Det måste självklart gå att göra en anmälan om brott och förvänta sig att brottet blir utrett, och jag hoppas att det är vad som avses... men jag fruktar att det kommer att leda till fler på förhand dömda föräldrar, kvinnor och män som anklagas för att vara psyksjuka eller våldsamma bara för att den andra partnern vill ha enskild vårdnad istället för gemensam.

När man säger "Föräldrar som använt våld eller begått övergrepp mot någon familjemedlem ska inte få gemensam vårdnad om barnen" hoppas jag alltså att de menar fall där det verkligen är utrett att våld eller övergrepp har förekommit.


Lagförslaget betonar att gemensam vårdnad är en bra princip. Det är bra. Men lagförslaget säger också, och här blir det krångligt igen, att "Föräldrar som inte kan samarbeta bör inte heller dela vårdnaden om barnen". Det är givetvis sant redan idag - föräldrar förväntas av familjerätten att vara vuxna människor som kan samarbeta. Vad som händer när de inte kan det klargörs inte. Här säger man alltså att om två träter så skall en få vårdnad, men det är inte så enkelt. Samarbetssvårigheter är inte alltid tvåsidiga, det svenska om hur det "aldrig" är ens fel att två träter, stämmer inte heller mot verkligheten. Om en part vill ha enskild vårdnad skall det alltså räcka med att vägra samarbeta?

Jag hoppas att även detta är en formulering som egentligen innebär att någon form av utredning måste göras innan en förälder fråntas sin vårdnadsrätt, och barnet fråntas rätten att vårdas av två föräldrar.


Min förhoppning försämras av att regeringen inte vill ha prövningstillstånd för vårdnadsmål i hovrätten. Varför man inte vill det är inte tydligt i artikeln, men som jag ser det behöver vårdnadsmål tas på STÖRRE allvar, inte mindre. Om de skall särbehandlas alls i rättsväsendet så bör det vara för att behandlas med större diskretion och omtanke, INTE att begränsas i möjligheten till rättslig prövning eller överprövning. "Förhoppningen" är att begränsningen av de rättsliga möjligheterna skall leda till kortare rättegångstider. Fantastiskt. Istället för att förbättra rättsprocessen, göra den säkrare och mer effektiv, begränsar man möjligheterna för föräldrar att kämpa för föräldraskapet.


Vidare, formuleringen "Barnets bästa ska stå i centrum för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge" är omöjlig att säga emot.. men det följs i sin tur av ett förslag om att ta bort åldersgränsen för när domstolen SKALL ta hänsyn till barnets önskemål. Det är förmodligen också egentligen en god tanke, men redan idag KAN en domstol ta hänsyn till vad barnet vill oavsett ålder, men är inte tvungna att göra det förrän vid 12 års ålder. Vad leder det till att man tar bort den gränsen? Vilken förändring hoppas man åstadkomma. Jag skall säga er vad jag tror att resultatet blir - fler barn vars båda föräldrar försöker muta dem att säga "rätt" sak i domstol. Fler barn som slits mellan sina föräldrar. Fler föräldrar som sår split mellan sig själva och barnen, och färre människor som kommer överens om att vara föräldrar, tillsammans.


Det är också min sammanfattning av vad lagförslaget kommer att leda till. Men jag HOPPAS att det inte blir så.


Slutligen vill regeringen ge socialnämnden rätt att driva fall där barn farit illa i gemensam vårdnad, till domstol. Det är ett bra förslag som jag stödjer... men redan idag har socialnämnden en SKYLDIGHET att ingripa när barn far illa, men de GÖR det inte. Se bara på fallet med flickan som utsatts för incest under hela sin uppväxt utan att någon någonstans ingrep, TROTS att de var skyldiga att göra det. Skolsköterska, kurator, socialen, lärare, rektor, alla var SKYLDIGA att ingripa och ingen gjorde det, med ursäkten att "de kunde inte veta" (de behöver inte "veta", men de är skyldiga att rapportera, för barnens skull). Så vad exakt förväntar sig regeringen skulle bli bättre om socialnämnden får möjlighet att driva vårdnadsfall till domstol?


Lagen väntas träda i kraft 1 juli.

Den bortglömda anti-stereotypen

Fackförbundet LO är i full sving med sin valkampanj. De ställer inte upp i valet, men de väljer ändå att föra politisk talan för sina medlemmars pengar, oavsett vad medlemmarna råkar rösta på.

Kampanjen sträcker sig över ett halvdussin ansiktsbilder och professionellt utformad PR-text med ett personligt namn som undertecknare till de i stort sett identiska uttalandena. Kampanjen är nästan heltäckande.

På bilderna ser vi en hotellreceptionist som råkar vara så ung som 32, en sjuksköterska som råkar vara man, en pappersarbetare som råkar vara kvinna och en vaktmästare som råkar vara svart. Vilket yrke den mörkhyade svensken i själva verket är utbildad till förtäljer inte marknadsföringen.

Bland alla dessa ansiktsbilder av vilka människor det är som minsann bygger Sverige medan motståndarsidan säkerligen vill göra motsatsen är det ett ansikte som jag verkligen saknar. Jag menar att jag verkligen, verkligen önskar att LO eller vilket annat fackförbund som helst kunde ta fram det ansiktet, visa upp människan och hans åsikter på människohöga plakat över hela staden och berätta att han också bygger Sverige.. eller skulle bygga Sverige om det inte vore för facket.

Bland vaktmästare som råkar vara svarta, sköterskor som råkar vara män och pappersarbetare som råkar vara kvinnor önskar jag att jag fick se en byggarbetare.

En byggarbetare som råkar vara lett.



/ Per

Jag begriper inte trender

Jo alltså, jag vet vad en trend är, men jag begriper dem inte.

Jag förstår att en trend är när flera människor ungefär samtidigt bestämmer sig för att blått är snyggare än grönt, att sex på tre är mysigare än sex på fyra, att bananer inte behövs i milkshake eller något liknande underligt påfund. Det begriper jag. Jag begriper också att trender väldigt ofta försöker "skapas" av initiativrika, uppfinningsrika personer som kanske har lyckats få in en lyckträff tidigare i historien och har blivit en sådan där som folk tänker på när de tänker "trend".

Men inte ens de trendigaste av alla trendgurus (vem nu det kan vara) har alltid rätt. Snarare har de oftast fel. Oftast föreslår de helt utomjordiska kollektioner och kombinationer av material och färger som aldrig slår över huvud taget för att det är opraktiskt eller obekvämt eller för att folk i allmänhet tycker att det blev ganska fult ändå. Dessutom försöker trendmedia ofta själva skapa trender genom att uppmärksamma något, skriva massor om det och sätta upp löpsedlar med "Nya banantrenden - ingen banan!" och "I höst skall det vara grul färg på skjortpolon!".

Till och med begriper jag att det finns människor som får syn på dessa självutropade trender och tycker "Jag har ändå aldrig gillat banan" eller "Det där tyckte jag var snyggt" eller "Jag har alltid velat stoppa ner jeansen i stövlarna men har aldrig vågat förr".


Nu kommer vi till det roliga, nämligen det jag inte begriper: Är det meningen att folk skall följa trenden? Är det meningen att trenden skall skapa medlemar, skapa följeslagare? Vad är det för slags människor som dekorerar om sina hem för att tidningen "Sköna Hem" sagt att "Nu är det grönt som är skönt istället för blått"? Jag hoppas att de inte finns alls, men jag misstänker att ni som läser känner minst en person som gör så. Minst en person som plötsligt köper grula skjortor trots att han eller hon alltid hatat grult tidigare, bara för att Zapata-Åke Fotbollsproffs nästan hade på sig en grul skjorta på omslaget till senaste "Plaza Man"?

Jag kanske till och med trampar några av mina vänner på tårna när jag säger såhär - men vem fan är det som följer trender egentligen? Vad har de i huvudet? Var har de initiativförmågan, självständigheten, sin egen personliga smak och stil?

Eller är det just det som är problemet? Är det just människor som saknar eget tycke och smak, som saknar självständighet och egen stil, som väljer att följa trenden oavsett om den är snygg eller ful, dyr eller billig, etiskt riktig eller omoralisk?


Det slår mig att detta inte handlar om kläder. Detta handlar om vad vi vill som människor. Vad som är viktigt för oss. Vad som definierar oss, vad som gör oss till levande, tänkande, reflekterande varelser som kan lära sig och förbättra sig. Det slår mig att detta handlar jättemycket om relationer, och om sex. Det handlar om att ta till sig intryck utifrån och låta de intrycken färga våra förväntningar både på oss själva och på andra... och värst av allt, det skapar - häng med nu - förväntningar på andras förväntningar av oss själva.

När du följer trenden kan du förvänta dig att andra skall uppfatta detta och se dig som trendriktig. Du planerar hur andra skall uppfatta dig, för att din förväntning av deras förväntningar har blivit sådan. Kanske har du till och med rätt. "Wear the right clothes and the part plays itself" sa Oscar Wilde, och jag har själv provat på. Om du har rätt kläder på dig i ett visst tillfälle behöver du inte ens säga något - folk runt omkring skapar sig helt själva en bild av vem du är och vad du kan. Tills du faktiskt säger något och bevisar din okunskap, alltså.


Så som jag gjorde nu precis om trender.


/ Per

Duuh

I ett tekniskt sammanhang idag använde jag ordet "Duh" i text. Det var inte populärt. Det spelar väl egentligen ingen roll vad det handlade om, men det gick ut på att någon ställde en fråga om varför datorn gick på knäna om man utsatte den för något mycket ansträngande, och min ärliga reaktion var just att "Duh" - det är väl klart att den gör det. Det var som om patienten kommer till läkaren och undrar varför det gör ont när patienten petar på sitt brutna ben. Duuh.

Visst, det är inte helt respektfullt att säga "duh" till någon som frågar efter förklaringar, men det slår mig, det retar mig, det får mig att fundera över om människor som klagar ofta gör det för att få ut sina aggressioner, inte för att faktiskt få svar eller hjälp. Eller både ock? Både aggressionsterapi och tech support samtidigt, liksom? Om jag ser på saken i ett sådant sken borde jag vara idealisk: En tidigare datorspelsutvecklare som är aktiv i Mansjourens styrelse.

"Jag förstår att du är upprörd, det måste vara en jobbig situation. Hur känner du när datorn går på knäna? Hur skulle du vilja ha det istället?

Sympati, bekräftelse, förtydligande och lösningsfokusering. Om en människa vill lasta av sina aggressioner men istället får ett mekaniskt svar så är problemet fortfarande inte löst. Då har ni talat förbi varandra. Då har du besvarat frågan som den ställdes, men inte vad som avsågs, vad som behövdes, vad som menades.

Nu är jag inte egentligen en förespråkare av att behandla alla människor med sidenhandskar - lite måste de tåla - men jag vill åtminstone undvika att provocera ytterligare aggressioner.

Om det inte är roligt, såklart.


Duh.

/ Per

Dagens varsel

Det började enkelt. På sistone har jag tittat lite på en Amerikansk TV-serie som heter "Surface". Ett avsnitt av denna serie om mystiska händelser under havets yta inleds med att tusentals bläckfiskar sköljs upp på en strand för att de mystiska sakerna under vattnet har dödat alla valarna som i normala fall skulle ätit upp bläckfiskarna.

Så dagens första varsel kom när jag såg en nyhetsartikel i dagens Metro som handlade just om hundratals bläckfiskar som sköljts upp på en strand för att "havets ekosystem rubbats". Skoj!


Dagens andra varsel kom när jag klev av pendeltåget i Spånga. Jag är sällan i Spånga, tror faktiskt att det var första gången någonsin idag, och jag var där för att handla billiga datorprylar på Liontech samt passa på att söka jobb där samtidigt. Give some, get some - hoppas jag. När jag då kliver av tåget och går in genom Spånga Stations dörrar från spåret ser jag framför mig rulltrappor som går upp på höger sida, en trappa som sträcker sig uppåt på vänster sida, och under trappan ett tomrum med stödpelare. Det låter väl som vilken pendelstågstation som helst, men jag kände igen just precis den här bilden som låg framför mig, trots att jag aldrig varit i Spånga.

Jag behövde inte ens leta speciellt länge i mitt minne för att komma ihåg var jag sett byggnaden förut; nämligen i en dröm. I en dröm. Mitt minne var helt bestämt på denna punkt, och jag kunde verkligen inte hitta någon annan referenspunkt. Lustigt.


Dagens tredje och förhoppningsvis sista varsel kom när jag går hem från Karlberg via smågatorna i Birkastan. På Väringsgatan, som bara är 1-17 portar lång, tar jag en liten genväg. När jag passerar port 17 lägger jag märke till att de inte har några varningsskyltar för isras just här. Jag funderar snabbt över hur lustigt det vore om någon fick en istapp i huvudet just precis här där skylten saknas, och spekulerar en stund över hur stort ansvar husägaren har och så vidare... tills mina tankar avbryts av ett rasslande ovanför mig och jag tvingas hoppa ut i gatan (en av världens minst trafikerade, tack och lov) för att undvika ett ras av isbitar stora som nävar, ungefär.

Jag promenerade vidare och skrattade lite för mig själv. Jag hade ju åtminstone fått material till ett nytt inlägg på bloggen.



Vi synsk!

/ Per

Piratkopiera mot porr!

Om vi skall tro på förläggarna kostar piratkopieringen miljardsummor varje år. Folk som piratkopierar filmer behöver ju inte gå och se dem när de redan vet hur dålig filmen är. För varje sålunda välinformerad piratkopierare förlorar biografen 85 spänn för filmen och säkert lika mycket för de popcorn och det godis som piraten inte köpte, och allt är internets fel.

(Det kan verka underligt att inte Coca-Cola och OLW också ger sig på piratkopierarna... men jag tror att folk som tittar på piratkopierade filmer i hemmets mysiga vrå gör det med Cola och Popcorn precis som på bio - minus det tusenprocentiga prispåslaget.)


Så om vi skall tro på dessa filmbolagen förlorar de alltså pengar på piratkopieringen. Hm. Jag undrar. Enligt www.allt-i-porrfilm.com kostar en omoralisk sexistisk snuskig och motbjudande porrfilm 229kr för en DVD. För varje porrfilm som du piratkopierar måste det alltså bli en förlust för förläggaren, eller hur?

Med 10mbit uppkoppling kan du ladda ner nästan 100 gigabyte om dagen. Det blir många porrfilmer, det, och varje porrfilm du lyckas ladda ner måste ju bli en förlust för bolaget som säljer dem - eller hur? Ett snabbt och lätt sätt att slå ett bedövande slag mot en omoralisk industri, eller hur?


Om man nu tror på vad filmbolag säger, alltså.



/ Per, feministen